Men vi tar det här på allvar, va?

Socialdemokraterna skulle vid val i november 2011 få 27,7 % av rösterna, enligt SCBs partisympatiundersökning (PSU). Jag har inte läst tabellerna tillräckligt noggrant, men en analys som jag såg påstod att S var största parti i två grupper endast: i gruppen över 75 år och i LO-gruppen (låt oss hoppas att det var en felaktig snabbanalys). I både Stockholm och Göteborg hamnar S under 20%, i Stockholm är Moderaterna dubbelt så stora som Socialdemokraterna och Miljöpartiet är nästan förbi S.

Jag har konstaterat att jag blir imponerad av att en del partikamrater faktisk klarar att göra en positiv tolkning av sifforna (”trodde det skulle vara värre”, ”efter den här hösten har vi inte fallit mer” och så vidare). Jag klarar inte det. Och innerst inne vet jag att alla socialdemokrater inser att det är allvar nu, oavsett reaktion på dagens PSU.

Och då hoppas jag att vi kan få se tre viktiga förändringar inom socialdemokratin:

  1. Ett slut på hetsandet mot partikamrater som vågar vara kritiska och ett stopp för misstänkliggörandet av sossar som har andra åsikter än en själv. Och här får gärna partiledningen gå ut och markera att det får räcka nu.
  2. Att vi alla, omelbart, slutar se oss som offer för en omvärld som vill oss illa: det är inte medias eller moderaternas fel att vi har så lågt förtroende. Det är vårt eget.
  3. En start för en verklig debatt om vad den förnyelse som alla rimligen inser behövs innebär: vad är viktigast i vår politik? vilka förändringar krävs av våra förslag?

I början på året bloggade jagom vad jag tror att förnyelsen bör innehålla. Här är en sammanfattning av de sju punkter som jag skrivit om (länkarna leder till blogginläggen):

1. Denna gång måste förnyelsen vara på allvar. Vi har inte gjort läxan ordentligt de senaste 20 åren; även om våra grundläggande värderingar delas av de flesta så är det alltför få som upplever att våra förslag svarar på de frågor som ställs idag.

2. Vi måste stå för våra grundläggande idéer. Då kan man vara tydlig i opposition och kritisera orättvisor. Då kan man även låta bli att motsätta sig frågor som egentligen inte är viktiga – det finns inget egenvärde i att säga nej till andra partiers förslag.

3. Våra förslag måste på allvar minska klyftor och utslagning: rehabilitering och stöd för att komma tillbaka måste sättas före passiva system som bara tryggar inkomsten utan tidsbegränsning. Det innebär både självkritik (vi lyckades inte tillräckligt bra) och ihärdig kritik mot slakten av sjukförsäkringen (och a-kassan), som var hjärtlös.

4. Vi måste bejaka medelklassens ”resa”. Vill vi företräda majoriteten av befolkningen måste vi lyssna på både vad medelklassen tycker (oavsett var de bor) och på vad de som bor i storstad tycker (oavsett klasstillhörighet). Det är rätt uppenbart att vi antingen inte begripit eller inte förmått möta särskilt mycket av den oro som stora delar av medelklassen, i synnerhet den i storstäderna, känner.

5. Det får inte finnas någon motsättning mellan jämlikhet och frihet. Vi måste till exempel både säkra kvaliteten i skolan och ge föräldrar och barn möjlighet att välja skola. Därför måste vi inleda en ny offensiv mot ojämlikheten: Målet kan väl inte vara att 9 av 10 elever ska få tillräckliga kunskaper eller att 9 av 10 ska ha jobb?

6. Vi behöver presentera ett skattesystem som bidrar till att nya jobb skapas. Den borgerliga regeringen belönar i första hand dem som har jobb – men nya jobb skapas (bevisligen) inte. En rejäl skatteomläggning bör göra det dyrare att förbruka jordens resurser, men billigare att jobba med att laga skor eller sköta hus.

7. För att skapa ett miljöanpassat och klimatsmart samhälle måste vi våga använda de politiska verktyg vi har i kommuner, landsting och stat mer aktivt. Då handlar det både om att ändra lagar och att ställa hårdare krav på till exempel energiförbrukning men också att pröva nya sätt att uppmuntra klimathänsyn och miljötänkande. Till exempel att kommunen tar initiativ till moderna vindkraftverk.

Det är mina förslag. Jag säger inte att det är den enda vägen. Och jag tänker inte hävda att den som inte håller med mig är vare sig ”vänstersosse”, ”högersosse”, ”köpt konsult” eller något annat. Men jag förväntar mig att den som inte håller med argumenterar i sak och helst presenterar egna förslag på hur vi ska få tillbaka det förlorade förtroendet.

Till valet 2014 måste vi visa att vi förstod varför väljarna gav oss underkänt, i rikspolitiken, vad gäller ekonomin, skatterna och jobben. Vi har några år på oss att visa att vi är värda större förtroende än vad SCB:n visar.

2 reaktioner på ”Men vi tar det här på allvar, va?”

  1. Håller med om allt förutom vindkraftverken. De är ett utmärkt exempel på varför det går åt h-e. I stället för att gå till botten och ta reda på vad som är miljövänligt, så tar alltför många sossar för givet att det miljöpartiet föreslår är miljövänligt.
    Vindkraftverk är oerhört ineffektiva och innebär storskalig miljöförstöring. De är dyra och gör inte nytta som är i närheten av vad de kostar.
    Socialdemokratin måste – inte minst i energifrågor – börja om från början och bygga sin politik på en solid faktagrund, annars håller inte politikbygget. Att bygga på tro i stället för vetande leder till politiska it-bubblor. Det är precis det som socialdemokratin upplever just nu.

  2. Björn. Många kloka ord. Det är viktigt att man ska få fritt fram sina idéer i partiet men det behövs inte gå via media.
    När det gäller det Per skriver så tycker jag att det är synd att folk sprider myter som oljeindustri ligger många gånger bakom. Vindkraft är absolut en framtid energikälla och idag den billigaste alternativ (kooperativ). Se debatten i http://www.facebook.com/groups/267743036604234/

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *